RAKU

2002 började jag experimentera med raku och har arbetat med det till och från sedan dess. Raku-tekniken uppfanns i Japan på 1600-talet, där den användes för att tillverka koppar till teceremonier. Den västerländska rakutekniken skiljer sig från den japanska på så sätt att vi i väst reducerar föremålen i brännbara material, medan man i Japan tar ut föremålen och låter de svalna direkt.

Bränningen av raku-keramik skiljer sig också från bränningen av stengods. Till exempel bränns raku alltid utomhus i en särskild raku-ugn, som värms upp med gas. I raku-processen använder jag chamotteleror. Dessa spricker inte lika lätt av den snabba temperaturförändring som sker då föremålet lyfts ut ur ugnen. När föremålen är skröjbrända applicerar jag rakuglasyrer.

Föremålen placeras sedan i raku-ugnen och värms snabbt upp (ca 45 minuter) till ca 950°C, då glasyren smälter. Jag tar sedan ut föremålen med en stor tång. Av temperaturskillnaden som uppstår när jag tar ut föremålen ur ugnen, krackelerar glasyren.

Föremålen läggs i separata behållare som sedan täcks med sågspån, vilka direkt börjar brinna. Behållarna täcks med lock. I behållarna reduceras föremålen och röken som bildas tränger in i de sprickor som bildats i den krackelerade glasyren, vilket skapar unika mönster.